Alla älskar dig när du är död

Jag håller på och läser Neil Strauss bok "Alla älskar dig när du är död", som är full av intervjuer med en massa stora musiker. Som beskrivningen säger: Här får vi följa Strauss när han förhindrar att Mötley Crüe blir arresterade, handlar blöjor med Snoop Dogg, blir kidnappad av Courtney Love, får Lady Gaga att börja gråta, tar ett varmt bad med Marilyn Manson, mobbas av Led Zeppelin och läser Britney Spears tankar. Bland mycket, mycket annat.

Det är definitivt en trevlig upplevelse att läsa boken. Jag skrattar, lär mig nya saker, och då och då pausar jag för att googla på de artister han skriver om eller börjar lyssna på deras låtar. Som sagt en trevlig upplevelse. Neil är en grym skribent och verkar vara en duktig intervjuare, av boken att tolka. So far so good.

Men det blir lite tjatigt. Nästan i varje intervju handlar det om vilka droger artisten tar och hur crazy saker den personen gör då... och hur Neil verkar tycka att det är coolt på det där sättet som man tyckte att de coola kidsen på högstadiet var coola. Det funkar inte för mig. Jag blir inte lika imponerad eller fascinerad av det här knarkandet som Neil Strauss verkar bli. Det gör mig snarare bara nedstämd att tänka på att knark och musik ska vara så starkt sammankopplat.